av Christer Lindberg

© Christer Lindberg. Artikeln är publicerad på spanska som "El museo - como libro y situ-

ación de campo: El visionario Erland Nordenskiöld". In 

Erland Nordenskiöld: investigador y

amigo del indígena

, redaktör J-Å Alvarsson, Abya Yala, Quito 1997.

Inledning

Min enda sträfvan - med undantag för min familj - är att göra det mesta möjliga för kännedo-

men om Sydamerikas kulturhistoria, skrev Nordenskiöld i ett brev till sin gode vän Arvid

Hernmarck. "I Göteborg ämnar jag skaffa mig ett förstklassigt Sydamerikanskt bibliotek. Där

skall jag också skapa en Sydamerikansk samling som alla forskare måste räkna med....Sedan

skall jag skrifva afhandlingar och böcker - och det blir mitt lifsverk" (KB: Nordenskiöld-

Hernmarck, 31/1-1920). Hans entreprenörsskap hade inletts mitt under ett brinnande värld-

skrig - i en tid av förstörelse var Erland Nordenskiölds skapande kanske som allra intensivast.

Han blev till och med en profitör i den meningen att han effektivt utnyttjade de krigförande

ländernas svaga och flukturerande valutor för att få så mycket som möjligt för de pengar han

tiggde ihop. Han hade en vision om att utveckla museets minimala yta till ett fält för undervis-

ning och forskning. Göteborgs Museum erbjöd honom möjligheten och hans strategi kan sam-

manfattas med ett enda ord: 

etnografiskt museum, men dessutom specialiserat på Sydamerikas indianer.

Uppfattningen om museet som en bok öppen för att läsas, men samtidigt som ett

fältantropologiskt mikrokosmos avslöjar det mesta om Nordenskiölds syn på museets funk-

tion. Den rymmer en spänning mellan det fullbordade och det ofullbordade - en dualism som

sammanfaller i en helhet. Här fångas problemet med en publik bestående både av en intresse-

rad allmänhet och de invigda specialisterna. Dikotomin mellan konst och hantverk blir

levande - den som alltid producerar en konstgjord åtskillnad mellan form och funktion.

Någonstans finns också tvivlet - medvetenheten om att den museibaserade antropologin var en

subjektivt skapad profession, precis som teologi eller musikvetenskap. Det hände att Norden-

skiöld "kapitulerade" inför detta problem och jämförde sina samlingar med konst i allmänhet.

Men hans utställningsmetod talade för motsatsen och betydligt rikare är också uttalanden där

han hävdar att "föremålen är dokument till gagn för vetenskapen" (Nordenskiöld 1916). De

frågor om samlandets problematik som Nordenskiöld tog upp i sina artiklar "Våra museer och

folkbildningsarbetet" (1908) och "Ett föregångsmuseum" (1911) är fortfarande aktuella. Att

göra samlingar är ett moment i det etnografiska arbetet - när man skall ställa ut dem uppträder

nya problem. Man ställs inför den klassiska motsättningen mellan särskiljandet av

etnografiska föremål från konst, dvs. representationen av kultur eller estetik. Frågan om vilken

publik man riktar sig till - den allmänna eller den specialiserade - blir alltid också aktuell.

Nordenskiölds museala karriär inleddes 1906 som amanuens till Hjalmar Stolpe

vid Riksmuseet i Stockholm. Av Stolpe lärde han grunderna i yrket - att klassificera, doku-

mentera och ställa ut föremål. Det första stora museiuppdraget blev att sammanställa en

förteckning över Riksmuseets etnografiska samlingar, publicerad som 

1DWXUKLVWRULVND 5LNV

PXVHXP  .RUWIDWWDG  KDQGOHGQLQJ  I|U  EHV|NDQGH  DI  5LNVPXVHHWV  (WQRJUDILVND  $IGHOQLQJ



(1907). I det korta förordet poängterade museets bristande utrymme på följande sätt: "Besö-

kande böra därför komma ihåg att museet för närvarande snarast är att betrakta som ett öfver-

fylldt magasin, där det varit nödvändigt att ibland ställa upp samlingar nära hvarandra, som ej

geografiskt eller kulturellt höra ihop" (Nordenskiöld 1907:1). Erfarenheterna från expedition-

erna till Sydamerika 1899, 1901-02 och 1904-05 blev den praktiska skolningen av etnografen

medan intendent Stolpe stod för mycket av den teoretiska bildningen. Att arbeta innanför

museets väggar innebär emellertid också att man befinner sig i en styrd miljö - något som den

fritänkande Nordenskiöld hade svårt att acceptera. Precis som sin fader sökte han sina egna

vägar vilket medförde att hans insatser (en missionsutställning 1907 och ett flertal vandring-

sutställningar) inte alltid var uppskattade. Efter Stolpes död förlorade han därför kampen om

intendentsposten till kollegan Carl V. Hartman. Djupt besviken lämnade Nordenskiöld Sverige

för sin fjärde expedition till Sydamerika. På privat initiativ, och med finansiering av Hern-

marck, fick man till stånd en vandringsutställning med ett urval av de tusentals föremål han

förde hem från Bolivia 1909. "Avsikten med vandringssamlingen är att utfylla den bild ur

indianernas liv, som givits genom mitt föredrag om min resa bland indianerna, för att på så sätt

meddela åhörare och åskådare en djupare inblick i ett naturfolks liv" (Nordenskiöld 1912:3).

Trots avsaknaden av institutionell förankring avböjde han ett erbjudande från museet i Phila-

delphia för att senare istället acceptera tjänsten som intendent vid Göteborgs museums

etnografiska avdelning 1913. Den nyvunna positionen intogs på ett ovanligt sätt - med en

begäran om tjänstledighet för expeditionen till Bolivia 1913-14. Det blev alltså först 1915 som

omvandlingen av den lilla kuriosaavdelningen till ett etnografiskt museum inleddes.

Att svensk pionjärantropologi valde museet som vetenskapligt rum var naturligt

eftersom såväl akademier som universitet var mer eller mindre reserverat för naturvetenskap.

Etnografins "praktiska funktion" hade varit intimt förknippad med de geografiska upptäck-

terna där kuriosakabinettet blev ett fysiskt bevis på genomförda bedrifter. Museerna var dessu-

tom på internationell frammarsch -  i en tid av stora förändringar kom de att utgöra en

trygghetens sista utpost. Här var tiden och rummet fryst och det var möjligt för besökaren att

beskåda mänsklighetens barndom i det etnografiska museet för att sedan bekvämt förflytta sig

till det tekniska museet där mänsklighetens framtid presenterades. Från att ha varit en förvar-

ingsplats för privata samlingar hade museet under en femtioårs-period förvandlats till ett bild-

ningsinstitut. Att museet inte bara skulle tjäna forskaren och specialisten utan också fylla en

samhällelig funktion var förstås inte en unik tanke hos Nordenskiöld. Det bör istället förstås

som ett medvetande som växte sig speciellt starkt under början av 1900-talet - rötterna hörde

hemma i Upplysningens tidevarv och den positiva synen på massornas deltagande och allmän-

bildning förstärktes genom de efterföljande demokratiseringsprocesserna. Att se museet som

ett socialt instrument med utbildningsfunktion (samlingar som textbok) var en diskussion som

tidigt förts i USA och sedan återkom hos museigrundare som bl.a. von Siebold, Thomsen,

Richter, Weule, Krause och Thilenius (Frese 1960:73). Men trots alla goda föresatser var och

förblev museerna länge en elitinstitution - de privata samlingarna blev publika genom att mas-

sorna släpptes in i lokalerna men väl innanför entrén var de nästan undantagslöst utelämnade i

en värld som endast kunde förstås av specialisten (ibid:73). 

6NDSDQGHW DY HWW I|UHJnQJVPXVHXP

För Nordenskiöld fick museet tre viktiga funktioner: 1) att bevara föremål till efterkommande

generationer, 2) att tillhandahålla material för forskaren, och 3) att vara en källa för utbildning

och underhållning åt allmänheten (Nordenskiöld 1908:15; cf. Lindberg 1992). Kritiken som

han framförde mot den gamla utställningsmetoden grundades på att föremål måste visas i sitt

kulturella sammanhang. Kabinettmuseerna lät besökaren "gå förlorad" i mängden av föremål

och dessutom gav den ensidiga komparativa utställningsmetoden endast ytliga kunskaper.

"Museerna få...icke vara så förnämt inrättade att hela behållningen av museibesöket är en djup

beundran för museimännens lärdom," menade han (Nordenskiöld 1911:119). Byggandet av ett

museum bör vara praktiskt, enkelt och billigt - med stora magasinsutrymmen och funktionella

utställningslokaler. Ett urval av föremål skall utställas på ett instruktivt sätt medan merparten

av samlingarna hålls magasinerade, dvs. förvarade men inte oåtkomligt nedpackade (Norden-

skiöld 1908:16). Förfarandet med en permanent uställning kompletterad av temporära installa-

tioner var det viktigaste momentet i utvecklingen från kuriosakabinettet till det moderna

antropologiska museet. Gamla tiders kabinettradition hade samtliga objekt uppställda för visn-

ing och när golv-och väggytor inte längre var tillräckligt hängdes föremål ned från taket.

Reformeringen fick smeknamnet "humaniseringen" och var det första tecknet på anpassning

till det publika intresset -användandet av temporära utställningar var en strategi som också

gjorde det möjligt att attrahera utvalda intressegrupper (Frese 1960:129).

Nordenskiöld integrerade olika teoretiska skolor i sin holistiska utställningsme-

tod. Han utgick ifrån den tysk/amerikanska kulturgeografiska modellen där föremålen organ-

iserades efter stam och region. Den geografiska (kulturekologiska) exponeringen förstärktes

med kartor, landskapsillustrationer och folktypsfotografier. Distribution och spridningsvägar

för kulturelementen åskådliggjordes med kartbilder och den tekniska utvecklingen via föremål

i kombination med tabeller och fotomontage. Lärjungen Sigvald Linnés mikroskopstudier av

keramik utnyttjades på ett sådant sätt för att illustrera den tekniska utvecklingen (tidsperspek-

tivet) av lerkärlstillverkning - i montern arrangerades keramikskärvor, fotografier, teckningar,

kartbilder och textrutor (Linné 1932:80; Wassén 1932:fig 6). Etiketterna skall vara upplysande

men lätta att förstå (utan latinska namn i Nordenskiölds ordval) och i nära anslutning bör det

dessutom ligga böcker för vidare studium. Utställningskataloger avfärdade han med motiver-

ingen att de var för dyra för fattiga människor (Nordenskiöld 1908:17, 1911:122). Hans livs-

verk var inte bara ett etnografiskt, utan i lika hög grad, ett socialt projekt.

Visionen om ett "föregångsmuseum" sträckte sig längre än introducerandet av en

instruktiv utställningsmetod - föremålen är alltid döda ting och det krävs att man gör dem

levande. Den målsättningen nåddes till viss del genom att kombinera föremål och illustra-

tioner, men för att nå ända fram måste museet kontinuerligt vara under utveckling (Norden-

skiöld 1911:121). En gyllene regel var att alltid visa upp nyförvärven innan de hamnade i

magasinen. Det krävdes regelbundna föreläsningar av kompetent personal - på dagtid för

skolklasserna och på kvällstid för allmänheten (Nordenskiöld 1908:12). "Säkerligen är alla

eniga om att besök av skolbarn på våra museer i samband med undervisningen i vissa ämnen

är i hög grad lärorikt och väckande. Geografilärarna borde sålunda aldrig försumma, när han

läser med sin klass om främmande utomeuropeiska folk, att med sina elever besöka

etnografiska riksmuseet för att visa dem föremål karakteristiska för dessa folks kultur. Reli-

gionsläraren har också på nämnda museum mycket att visa de elever som han meddelar under-

visning i religionshistoria," skrev Nordenskiöld redan under sin amanuensperiod i Stockholm

(GEM: B.6022). Varje museum borde också kunna erbjuda allmänheten ett lånebibliotek, och

för det specialiserade museet gällde det att systematiskt sammanställa ett forskarbibliotek. Ett

sådant arrangemang var naturligtvis endast ekonomiskt möjligt i de stora städerna och för att

fylla folkbildningsbehovet i mindre städer och köpingar krävdes det att museet sammanställde

vandringsutställningar.

Form och innehåll för det etnografiska museet i Göteborg kan alltså i huvudsak

tillskrivas en ensam människas entreprenörskap - men källan till skapandet av detta veten-

skapens rum gick långt utanför byggnadens murar. Om vi grafiskt betraktar tillkomsten av

Göteborgs Etnografiska Museum i en serie av koncentriska cirklar så finner vi Nordenskiöld i

den innersta cirkeln. I fältet utanför kärnan återfinner vi mecenaterna. Utan deras frikostiga

och regelbundna donationer skulle verksamheten snabbt frysas. Vid något tillfälle lyckades

Nordenskiöld säkra stora summor men oftast uppgick beloppen till ett par tusen kronor från

varje bidragsgivare. I den yttersta cirkeln av spindelväven runt etnografiska museet har vi sta-

den Göteborg och dess storartade kultursatsning som påbörjades kort efter sekelskiftet och

sedan tog full fart under perioden 1919-1930. Staden hade vuxit från en gammal köpmannas-

tad till en industrins, varvens och sjöfartens metropol med cirka 200.000 invånare. Som en

biprodukt av den ekonomiska blomstringen fick Göteborg ett dåligt rykte om vara materialis-

tiskt och kulturfattigt. Det Nordenskiöldska experimentet var ett av många som växte fram i

förvandlingen av Göteborg till en kulturstad där ledande industridirektörer, skeppsredare och

bankirer var ivriga konkurrenter i tävlingen om att skänka pengar. Det spirande kulturtänkan-

det präglades av liberalismens anda -resultatet av internationella kontakter, oppositionstän-

kande mot det konservativa Stockholm och inte minst av att man startade från en nollpunkt,

det fanns helt enkelt inga kulturella institutioner med urgamla traditioner. 

'HQ I|UVWD HSRNHQ L *|WHERUJV (WQRJUDILVND 0XVHXPV KLVWRULD

Målsättningen att specialisera museet till Sydamerika och låta de egna samlingarna utgöra

basen hade fullt stöd av Hernmarck som kom att finansiera mycket av verksamheten. Kan du

skapa något helt i fråga om museets sydamerikanska avdelning, göra det till en sevärdhet, så

har du vunnit ofantligt mycket mer än om du samlar smulor från hela världen, menade Hern-

marck (GEM: Hernmarck-Nordenskiöld, 10/4-1916). I en tidningsartikel förklarade Norden-

skiöld "...att det just är genom fullständigheten, som samlingarna från Sydamerika på museet

få intresse för såväl forskning som allmänhet. Det är nämligen icke egentligen indianer jag vill

visa på museets etnografiska avdelning, utan primitiv mänsklig kultur, sådan som den ännu

finnes inom mycket begränsade områden på jorden. Att jag koncentrerat insamlingsarbetet på

Sydamerika beror på praktiska skäl" (Nordenskiöld 1926). Den geografiska avgränsningen

visade sig mycket riktigt vara ett vinnande beslut - den internationella uppmärksamhet som

det lilla museet fick berodde helt på koncentrationen till ett speciellt område (Wassén

1932:239). Trots specialiseringen försatte Nordenskiöld inte något tillfälla att bredda utställn-

ingsmaterialet, bl.a. anordnade han en utställning av afrikanska föremål och fotografier

skänkta av Eric von Rosen, samlade svensk "bondetnografi" på semestern, och övertalade den

danske kollegan Kaj Birket-Smith att samla Grönlandssaker för museets räkning (GUB: Nor-

denskiöld-Nordenskiöld 7/2-1917, 10/7-1918; Nordenskiöld-Birket Smith 17/4-1918). När det

gällde svensk allmogekultur bedrev han faktiskt systematisk forskning gällande uråldriga jakt-

och fiskemetoder i västsverige - resultaten publiceras dock aldrig (Linné-Montell 1933:96).

Grunden  för det "nya etnografiska museet" utgjordes av Nordenskiölds egna

samlingar från resan 1913-14. Nästa nyförvärv kom från patamona, arekuna och andra stam-

mar i Guiana - en donation av Olof Liljewalch (Wassén 1932:240). Under sina resor hade Nor-

denskiöld etablerat kontakter med en rad amatörsamlare vilket ibland gav resultat - en av de

ovanligare metoderna var att sätta upp anslag på krogarna i Brasiliens svenskkolonier med

uppmaningen att samla till Göteborgs Museum. Till exempel anlände helt oväntat en stor sam-

ling vävnader från Cochabamba (KB: Nordenskiöld-Hernmarck 11/12-1917, 16/6-1918). I

Göteborg hade Nordenskiöld också stiftat en givande bekantskap med den tre år yngre bota-

nisten Carl Skottsberg. När denne bordade atlantångaren för att leda den Svenska Pacificexpe-

ditionen 1916-1917 till Juan-Fernandezöarna, Påskön och Chile hade den ivrige Nordenskiöld

avtvingat honom ett löfte om att skaffa samlingar till museet.

Göteborgs museum och dess mecenater hade delvis finansierat den finländske

antropologen Rafael Karstens fältstudier bland jivaros i Equador och Nordenskiöld gick ivrigt

och väntade på både Skottsbergs och Karstens samlingar när han nåddes av ett mycket positivt

besked från Kungliga Vetenskapsakademien. Det mesta av mina samlingar tillhör tyvärr Riks-

museet, hade han skrivit i 

)RUVNnLnJDU RFK lYenW\U L 6\GDPeULND 

. "Voro de förva-

rade på 

en

 plats, skulle de vara de största i världen från denna del av Sydamerika"

(Nordenskiöld 1915:545). Nu beviljades samtliga av hans samlingar deponering i Göteborg.

"På så sätt blir jag i tillfälle att äntligen ge ut en större publikation om samlingarna" (GUB:

Nordenskiöld-Nordenskiöld, 23/12-1918). Resultatet blev den enastående seriepublikationen

Comparative Ethnographical Studies i tio delar (den sista publicerad postumt av Henry S.

Wassén). Museet och samlingarna hade blivit till hans mikrokosmos av ett artificiellt fältar-

bete. Tid och rum fördes samman med hjälp av föremålen, kartorna och böckerna till en

omfattande studie av Sydamerikas kulturhistoria före och efter Columbus.

Expeditionerna hade fört honom i kontakt med ett stort antal indianstammar: I

Chaco bl.a. ashluslay, choroti, mataco, tapiete, toba och tsirakua och i Bolivias nordöstligaste

del stammarna chacobo och itonama. Och på båda sidorna om gränsen mellan Bolivia och

Peru hade atsahuacaindianerna fått påhälsning av den märklige vite mannen. Längs de stora

flodstråken hade han besökt cavina (Rio Beni), cháma (Rio Madidi), chané (Rio Itiyuro i norra

Argentina och Rio Parapiti i Bolivia), chimane (Rio Maniqui), guarayú-pauser, huanyam och

huari (Rio Guaporé), mosetene (Rio Beni), tambopata-guarayo (Rio Tambopata), yamiaca

(Rio Inambari) och yuracáre vid floderna Chapáre och Sécure i Bolivia. Chiriguano- och

churápabostättningarna i närheten av Santa Cruz de la Sierra (östra Bolivia) tillhörde de plat-

ser som Nordenskiöld fullständigt "rensade" på föremål. Genom köp och byten blev samlin-

garna från Bolivia också kompletterade med föremål från siriono-, leco-, maropa-, cayubaba-,

canichana-, baure- och palmellastammarna. Föremålen från Bolivia insamlade under expedi-

tionerna 1901-02, 1904-05, 1908-09 och 1913-14 uppgår till över 20.000 nummer i enlighet

med nedanstående tabeller (Querejazu 1992):

Tabell 1. Erland Nordenskiölds etnografiska och arkeologiska samlingar

Tabell 2. Erland Nordenskiölds samlingar vid Folkens Museum Etnografiska, Stockholm

Tabell 3. Erland Nordenskiölds samlingar vid Göteborgs Etnografiska Museum

Nordenskiöld erkände att hans ärolystnad var vad morfinet är för narkomanen. Under sina

resor var han som guldgrävaren som alltid hoppades finna den stora guldådran. "Kanske finner

jag aldrig min stora 'nugget' men jag skall alltid söka den" (KB: Nordenskiöld-Hernmarck, 16/

1-1913). Samlandet var det starkaste giftet som han var beroende av - antingen det gällde

etnografiska föremål eller sällsynta böcker. I dess självklara logik ingick föreställningen om

att komma i besittning av det unika eller extraordinära, det största eller mest fullständiga.

Redan i Nordiska museets källarlokaler 1910 hade Nordenskiöld förnöjt visat sina fynd för

journalister med kommentaren: "Min samling är den största som någonsin hemförts till Sver-

Etnografi

Arkeologi

Totalt

Utbyten

Insamlat

Folkens

Museum

   11.339

   3.119

   14.458

      423

  14.881

Göteborgs

Etnografiska

Museum

     3.048

   2.194

     5.242

    5.242

Malmö

Museum

         53

         53

        53

   14.440

   5.313

   19.753

      423

  20.176

 Etnografiska föremål bestämda till etnisk grupp

         11.334

 Arkeologiska föremål bestämda till plats och region

           3.119

 Icke kulturellt och regionalt identifierade

                 5

 Ej längre i museets samlingar

             423

         14.881

 Etnografiska föremål bestämda till etnisk grupp

          3.043

 Arkeologiska föremål bestämda till plats och region

          2.194

 Insamlat av E. von Rosen

                 5

          5.242

ige...och det bästa med den är att den innehåller alltigenom nya saker, som icke ens Berlins

stora etnografiska museum kan uppvisa motstycken till" (Dagens Nyheter, 13/8-1910). Inom

parantes bör det kanske påpekas att samlandets konst bestod i mer än att enbart föra med sig

tillräckligt med utbytesvaror - Nordenskiölds framgångar tillskrivs hans förmåga att göra sig

omtyckt bland indianerna och att få dessa aktivt intresserade av hans arbete (Linné-Montell

1933:93). Beroendet är hela tiden accelererande - i samma utsträckning som det lilla blir stort

upptäcker samlaren alla luckorna i sin samling. Så fort dessa blivit fyllda uppstår nya och

uppgiften blir oändlig -samlarbegäret tillåter aldrig att samlingen blir komplett. Nordenskiölds

första målsättning var att ge besökaren en helhetsbild av indianska kulturer. Utställningen

skulle så  långt det var möjligt illustrera alla aspekter av gruppens liv. Mycket av Norden-

skiölds storhet som museiinnovatör fanns i detta nytänkande - att inte längre enbart ställa ut

praktföremål utan också, tillspetsat uttryckt, ställa ut avfallsprodukterna. Halvfabrikat och

ofullbordade produkter, t.ex. en påbörjad kanot, användes för att illustrera tillverkningsproces-

sen.  Även om det inte framgår lika klart av Nordenskiölds skrivande som t.ex. hos Franz

Boas, fanns det i utställningsmetodiken ett betraktande av varje kultur som ett unikt fenomen.

På så sätt kan vi faktiskt tala om en Nordenskiöldsk funktionalism på samma sätt som Robert

Lowie diskuterade en Boasiansk funktionalism (Lowie 1937:131). Tydligt är också att hans

uttryckliga strävan att illustrera föremålens funktion och deras betydelse i en kulturell helhet

utgjorde ett pionjärtänkande - denna teknik fick sitt genombrott i Amerika och Frankrike först

efter andra världskriget (Frese 1960:66).

Nästa steg i den holistiska målsättningen blev att täcka in den Sydamerikanska

kontinenten. Att samla föremål från alla indianska kulturer var naturligtvis en omöjlighet och

Nordenskiöld koncentrerade sig på "typkulturer" för att visa den mänskliga anpassningen i

skilda geografiska regioner. En sammanhängande samling från ett stort område, som ger en

helhetsbild av de olika skiftningarna i kulturen, bli ett viktigt bidrag till att förstå denna kul-

tur" (Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, 29/7-1926). Den kanske ovanligaste faktorn i

samlandets spiral var behovet att säkra ett större antal föremål av samma sort. För allmänheten

räckte det alltid med att ha tillgång till ett exemplar, men för specialisten krävdes det ibland

flera identiska föremål. För en vetenskaplig föremålsanalys, som t.ex. Nordenskiölds quipus-

studier, krävdes ett mycket stort komparativt underlag.

Samlandets passion gjorde att Göteborgs Museums etnografiska avdelning växte

till ett etnografiskt museum under Nordenskiölds ledning. Gustaf Bolinder förde hem föremål

från motilon, kögaba, chimala och ijca. Karstens stora jivarosamling anlände 1920. Eric Back-

man säkrade dyrgripar från gränslandet mellan Argentina och Brasilien medan Curt

Nimendajú var verksam i Xingu-området. Andra namn som skrevs in i katalogerna var Max

Uhle, doktor W. Krickeberg, pater Gusinde, pater Kopper, Douglas Melin och Walter Roth

(Wassén 1932:240ff; Nordenskiöld 1929; Svenska Dagbladet, 27/2-1932). Nordenskiölds

misslyckande försök med att komma i kontakt med sirionoindianerna innebär inte att museet

saknar samlingar från denna grupp - genom sina kontakter med franciscanmunkarna vid

Guarayú tillfredsställdes behovet (Wassén 1932:247). En annan självklar samlarstrategi var

byteshandeln med andra museer, bl.a. gjordes utväxlingar med Nationalmuseet i Köpenhamn,

Museum of American Indian i New York, Museum für Völkerkunde i Berlin, Pitt Rivers

Museum i Oxford och Vatikanens museum (GEM Korrespondens 1916-1932). Från Linden-

museet i Stuttgart förvärvades dansmasker från nordvästra Brasilien hemförda av Koch-Grün-

berg. Dessa ger inblick i den primitiva människans föreställning om andevärlden, förklarade

Nordenskiöld, och leder vårt museum vidare mot utvecklingen till en bok där de besökande på

ett mycket åskådligt sätt kan få lärdom om primitiv kultur (Nordenskiöld 1916). Femton år

senare skulle han på nytt få tillfälle att glädjas över en sändning dansmasker: "År 1930 har

varit ett givande år för Göteborgs museums etnografiska avdelning....Bland nyförvärven mär-

kas först cirka 400 arkeologiska föremål från norra Argentina...Även i en annan stor samling,

som vi tack vare en av Museets vänner förvärvat, spela maskerna en mycket stor roll. Denna

samling är gjord av den utmärkte tysk-brasilianske etnografen Curt Nimendajú bland tucuna-

indianerna vid övre Amazonas. Dessa indianer äro kända genom Spix och Martius berömda

expedition i början av 1800-talet...Det är underligt, huru vi överallt på jorden möta liknande

masker och maskering i samband med ceremonier, som på ett eller annat sätt äro förbundna

med folkens fruktan för de onda andarna. Vi ha här att göra med föreställningar som äro

urgamla och som spritt sig med största lätthet från folk till folk, då de i hög grad tilltalat män-

sklig fantasi...Genom de nya förvärven utfyllas betydande luckor i våra etnografiska samlin-

gar, som så småningom få en kontinuitet, vilken i hög grad höjer deras vetenskapliga värde

och tar bort den bismak av kuriosa, som gärna vidlåter dylika samlingar" (Nordenskiöld

1931). Själv bidrog han till kompletteringen med en sista expedition till Sydamerika 1927,

denna gång till Panama och Colombia. Från chocó- och cunaindianerna sammanställdes en

etnografisk samling (27.27) som uppgår till 1.480 nummer och en arkeologisk samling (27.21)

från Darien på drygt 1.000 nummer (den övervägande delen från Sigvald Linnés utgrävnin-

gar).

I efterhand är det närmast omöjligt att fastställa i vilken utsträckning som Nor-

denskiöld lyckades uppfylla de önskemål han ställde på museet som institution - att det skulle

göra en insats för folkbildningen, samarbeta med skolorna, komma landsbygden till nytta och

se till att besökaren fick behållning av sin visit (Nordenskiöld 1908:15). Att Göteborgs

Etnografiska Museum ifråga om samlingar och dess utställande höll en mycket hög interna-

tionell standard påtalar en samstämmig expertiskår - entusiaster gjorde t.o.m. jämförelser med

Museum für Völkerkunde vilket räknades som mönstermuseum. I sin sammanställning från

1932 anger Wassén att museet hade samlingar från 96 stammar och 64 utgrävningsplatser i

Sydamerika (Wassén 1932:251ff). Om museets estetik gav Paul Rivet omdömet "un Musée

incomparable" och dennes arrangerande av Musée de l'Homme var tydligt inspirerat av Nor-

denskiölds verk (Rivet 1932:296). Nordenskiöld införde speciella visningar för skolklasser

och med tillgång till elektrisk belysning utökades öppettiderna ett par kvällar i veckan. Från

stadens dagstidningar framgår det också att Nordenskiöld konsekvent ställde ut alla nyförvärv

som anlände till museet. Även kravet på ett låne- och forskarbibliotek verkställdes. Huruvida

det ursprungliga önskemålet om att museets skatter också skulle komma landsbygden till godo

verkligen uppfylldes är tveksamt. Det finns inga uppgifter som tyder på att några stora van-

dringsutställningar utgick ifrån Göteborg. En sida som har kritiserats hos Nordenskiöld som

museiman har gällt etikettering av samlingar. Det finns säkerligen en parallell mellan Norden-

skiölds fältanteckningar och hans etikettering - angivandet av kortfattade nyckelord som han

vid behov kompletterade med sina minnesbilder. Som forskare upplevde han sin tid alltför

dyrbar för uppgifter som elever eller assistenter kunde utföra. Trots denna eventuella svaghet

framstår utvecklingen av Göteborgs Etnografiska Museum som kronan i Nordenskiölds entre-

prenörsskap. Han lyckades med sin förutsättning  att förvandla kuriosakabinettet till ett cen-

trum för forskare och att göra museet till en lärorik samlingsplats för unga som gamla. Museet

blev en institution i Göteborgs kulturliv och i den processen utvecklade Nordenskiöld både

samlandets och utställandets teknik. Det krävs en viss naivitet för att fullborda sin livsuppgift,

menade han (KB: Nordenskiöld-Hernmarck, 16/1-1913). Skapelsen som han lämnade efter sig

är ett bevis på oändligt mycket mer: specialisering, kunskap, envishet och fantasi. 

.lOOKlQYLVQLQJ

Dagens Nyheter, 13 augusti 1910.

Frese, H. H. 

-1960. 

$QWKURSRORJ\ DQG WKH 3XEOLF 7KH 5ROH RI 0XVHXPV

. E. J. Brill. Leiden.

Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, 29 juli 1926.

Göteborgs Etnografiska Museum (GEM)

- Manuskriptsamling B.6022: "Besöken av skolklasser på våra museer."

- Korrespondens 1916-1932.

Göteborgs Universitetsbibliotek (GUB)

- Brevsamling: Nils Erland Herbert Nordenskiöld.

 Kungliga Biblioteket (KB) 

- Deposition 93a, Arvid Hernmarck.

Lindberg, C.

-1992. 

7KH 3LRQHHUV 7KH 5LVH RI $PHULFDQ $QWKURSRORJ\

. Research Reports from the Depart-

ment of Sociology. Lund.

Linné, S.

-1932. "Erland Nordenskiöld." 

'HU :HOWNUHLV

, 3Jg, Heft 3.

Linné, S. & Montell, G.

-1933. "Erland Nordenskiöld." 

<PHU

, Vol 53, No 1.

Lowie, R.

-1937. 

7KH +LVWRU\ RI (WKQRORJLFDO 7KHRU\

. Rinehart & Co. New York.

Nordenskiöld, E.

-1907. 

1DWXUKLVWRULVND  5LNVPXVHXP  .RUWIDWWDG  KDQGOHGQLQJ  I|U  EHV|NDQGH  DI  5LNVPXVHHWV

(WQRJUDILVND $IGHOQLQJ 

. Almqvist & Wiksells Boktryckeri AB. Uppsala.

-1908. "Våra museer och folkbildningsarbetet." 

6RFLDO 7LGVNULIW

, Åttonde Årgången, Januari.

-1911. "Ett föregångsmuseum." 

3RSXOlU 1DWXUYHWHQVNDSOLJ 5HY\

.

-1912. 

)|UWHFNQLQJ  |YHU  HQ  YDQGULQJVVDPOLQJ  IUnQ  6\GDPHULNDV  LQGLDQHU

. Albert Bonniers

Boktryckeri. Stockholm.

-1915. 

)RUVNQLQJDU RFK lYHQW\U L 6\GDPHULND 

. Albert Bonniers Förlag. Stockholm

1915.

-1916. "Dansmasker m.m. från indianerna i Nordväst-Brasilien." 

*|WHERUJV +DQGHOV RFK 6M|

IDUWVWLGQLQJ

, 1 mars.

-1926. "Värdefull etnografisk samling från Palicurindianerna till museet." 

*|WHERUJV  +DQ

GHOVRFK 6M|IDUWVWLGQLQJ

, 15 januari.

-1929. "Några nyförvärv till Göteborgs museums etnografiska avdelning." 

*|WHERUJV +DQ

GHOVRFK 6M|IDUWVWLGQLQJ

, 30 maj.

-1931. "Intressanta nyförvärv till Göteborgs museums etnografiska avdelning visas från idag."

*|WHERUJV +DQGHOV RFK 6M|IDUWVWLGQLQJ

. 8 januari.

Querejazu Lewis, R.

-1992. Manuskript: "Nordenskiold's Ethnographic and Archeological Collections in Sweden."

Compiled by Roy Querejazu Lewis and Hugo Daniel Ruiz. Edited by Roy Querejazu with the

assistence of Christer Lindberg.

Rivet, P. 

-1932. "Nils Erland Herbert Nordenskiöld." 

-RXUQDO GH OD 6RFLpWp GHV $PHULFDQLVWHV GH 3DULV

,

nouvelle série.

Svenska Dagbladet, 27 februari 1932.

Wassén, H.

-1932. "Le Musée Ethnographique de Göteborg." 

8QLYHUVLGDG  1DFLRQDO  ,QVWLWXWR  GH

HWQRORJtD 5HYLVWD

.